Nittiotalsmusik

E-type heter egentligen Bo Martin Erik Erikson. Han är son till Bo Eriksson, som var programledare för vetenskapens värld. Hans artistnamn kommer från efternamnet Eriksson, för att han en gång kallades "Den där E-typen"



Martin är välkänd för sitt långa hår, och för sina dansande tjejer framförallt Dee. Han är för mig frontfigur för
svensk eurodisco, med mängder av låtar som aldrig går ur tiden. Bland favoriterna kan nämnas "I'm free like a flying deamon", "This is the way", "Back in the loop" och "Set the world on fire".

E-type driver numera sitt eget skivbolag Lulubelle Records, och har precis i dagarna släppt en ny skiva.



En liveversion av Back in the loop där man också kan se E-types fantastiska dansare:



I denna renässans för 90-talsmusik kommer E-types nya skiva säkerligen sälja bra.

E-type får sätta punkt för denna eran av 90-talsmusikbloggen, men den kommer leva vidare
trots att kursen tar slut, för det finns så fruktansvärt mycket mer 90-talsmusik att skriva om!
Nostalgin man känner av att återuppleva denna musik är svårslagen.

Tack ni som har hängt med såhär långt!

Toy-Box är faktiskt ett band som jag inte enbart gillar en låt av, utan faktiskt en hel skiva. Jag köpte inte deras skiva förrän långt efter att den släppts, men den är verkligen över alla förväntningar bra.
Huvudsingeln från skivan blev något olyckligt Tarzan&Jane, som är en av de sämsta låtarna på skivan som ser ut som följer:




 

Toy-Box består av Anila och Amir och är ytterligare ett band i den danska popindustrin.

Tyvärr är de svåra att hitta information om så det här blir ett mer musikbetonat inlägg. Här kommer ett
par av mina favoriter:

Best Friend:





Toy-Box ligger iaf med bland de skivor jag tar med mig när jag ska på fest, och ofta kan de väcka
mer nostalgistämning än Aqua!

En låt som jag verkligen går igång på när jag hör på dansgolven idag, för den spelas faktiskt en hel del idag, är Me&My:s gamla låt Dub i Dub.



Liksom många av de andra superhits jag skrivit om lanserades Dub i dub 1995 av de två systrarna Susan och Pernille Georgi från Danmark.

Me&My var faktiskt gruppen som gick i brächen för hela den Danska popindustrin som sedan fick Aqua som huvudnamn. De fortsatte dock inte spela sin 90-taliga popmusik utan utvecklade sin musik till i det andra albumet R&B, det tredje club/trance, och sedan avslutade de sin karriär genom att göra en latinoinspirerad låt tillsammans med Nicole från DJ Aligator.

I Japan blev de riktigt stora och främst med Dub i Dub och också låten So many men. Dessa låtar användes i dansspelet dance dance revolution från konami.



Jag tycker dock inte att de är så snygga att de borde ha så många män att ta hand om. ;P



Dub i Dub kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat och är ytterligare en låt som det värmde att
se i småstjärnorna på den tiden då det begav sig...

Källor:

http://www.meandmy.dk
http://www.eurodanceusa.com/meandmy/biography.htm
http://www.eurodanceusa.com/meandmy/pictures.htm

Army of Lovers skapades faktiskt redan i slutet av 80-talet men eftersom jag kommer ihåg dem från 90-talet med deras låt "I give my life" får de en plats här.

Army of Lovers skapades av Alexander Bard som idag är frontfigur i BWO, tidigare Bodies Without Organs.
Bandet bestod förutom Alexander Bard av fotomodellen Camilla Henemark (La Camilla), frisören Jean-Pierre Barda och designern Camilla Thulin, som sydde kostymer och var en inoficiell fjärde medlem.

Alexander Bard var gammal dragshow-artist (han uppdrädde som discotransvestiten "Barbie" och jag ställer mig frågan vem fan upptäckte honom, och vem fan ville boka honom?) och det präglade Army of Lovers som direkt tog en glitter och glamour-stämpel. Bandet körde alltid singback, och ofta även playback, och fokuserade istället på upplevelsen och showen.

Army of Lovers var ett provocerande band och spelade ofta på sex, droger och judendomen (två av medlemmarna var judar). MTV censurerade deras låt Israelites då den ansågs för provocerande.



Den fantastiska låten "I give my life" släpptes 1995 men redan året därpå splittrades bandet.

 

Man diskuterar fortfarande om Army of Lovers var ett riktigt band eller bara ett medialt experiment (vilket väl är en fråga man kan ställa sig om vissa grupper idag också?)

Bandet återförenades dock en gång på 2000-talet nämligen 2001. De släppte då två singlar och ett andra samlingsalbum, och gjorde sitt sista framträdande på Pride-festivalen 2001.




Källor:

www.wikipedia.se/armyoflovers
http://www.dongrays.com/btd/images/aol.jpg

Ett av de band som ligger mig varmast om hjärtat från det kära 90-talet är drängarna - bondpojkarna som sjöng "Om du vill bli min fru". Den låten har sannerligen en speciell plats i min uppväxt och jag kommer ihåg när den skulle
vara med i småstjärnorna hur jag hoppade av glädje.

Drängarna bildades 1995 och spelar en blandning mellan dansmusik och rock, som inte skulle kunnat skapas någon annan tid än på 90-talet.

Drängarna består av Johan i Backen (Johan Sahlén) på sång, Sunna Robert (Robert Åhlin) på fiol och sång och Olav i Fossen (Olav Fossheim) på dragspel.

"Vill du bli min fru?"  var genombrottslåten och sålde 35 000 singlar. Det efterföljande albumet sålde 100 000 exemplar.

Drängarna hade tioårsjubileum 2005 och gjorde många konserter runt om i landet.

"Raggaren" blev det givna numret på spelningarna och ett album, med arbetsnamnet "Välkommen till Drängaland", började putsas på.

2006 släppte drängarna en ny skiva vid namn "Himlen kan vänta". Alltså gjorde de 2000-talscomeback precis som Basic Element. Även 90-talsbanden verkar ha greppat att det råder 90-talsrenässans i samhället idag.




Källor:

www.wikipedia.se/drangarna
www.drangarna.se